Min Historia

Mobbingen började redan på lekis.

Det var killar som hade åsikter om hur man såg ut redan då.

Förstår inte vad det kom ifrån, redan i så unga år så visste barnen hur man skulle mobbas. Det är ju tragiskt.

Sen när deras föräldrar blev konfronterade så var det ju inte deras gullepojkar som var problemet. Dom pojkarna hade ju inte gjort något fel. Det var ju mig det var fel på.

I lågstadiet så kom jag i samma klass som min systers mobbares lillebror. Han fortsatte på mig där hans storebror slutade på min syster.

Det var allehanda slagord han kom med. Det mest skrattretande var när han hotade med att  han hade en katt som skulle göra mig illa. Det var bara att det var en kattunge som var bara någon vecka gammal. Vad skulle den kattungen göra mig??? När jag påpekade det så blev han sur.

Han påstod dessutom att hans pappa var polis, men det var han ju inte, naturligtvis han jobbade på sandvik.

Min mamma pratade med hans mamma om situationen och då tog hans mamma in mig i deras hus och frågade ut mig om vad hennes son hade gjort mot mig men hur skall man våga säga sanningen då????

När jag står där i deras hall och mamman står och frågar ut mig och jag ser han går bakom henne (hon ser inte honom) och han går fram och tillbaka och bara flinar.

Hur skall jag våga säga sanningen då?

I mellanstadiet slogs vår klass på 16 elever ihop med en annan klass som delats på 2 med oss.
Det var det värsta som kunnat hända mig. Det var då helvetet bröt loss.

Killen som i lågstadiet var ensam att reta mig fick nu flera kompisar i kampen mot mig. Det var ju tacksamt att ha någon att reta och nedvärdera så man själv skulle framstå som briljant.

Dom tyckte säkert dom var hur bra som helst, i den åldern tänker man inte på hur andra upplever livet utan man bara kör på i sina egna spår.

Jag kunde äta frukost på morgonen och gick direkt från frukostbordet till toaletten och kräktes upp frukosten igen.
Detta fortsattes i flera veckor/månader innan min mamma tog mig till en läkare som konstaterade att jag hade fått problem med nerverna. Det har jag problem med än idag. För så fort jag skall göra något nytt eller så blir jag nervös och får kväljningar och är nära att kräkas.

Idag har han med stort H eget barn och jag hoppas det barnet slipper bli mobbat men jag hade hoppats på att pappan fått all skit i världen och fått det jobbigt i livet.

Jag hade hoppats jag skulle blivit chef över honom och gjort hans liv ett helvete.

Men så blev det inte och hans liv är som det är. Tror han vet och förstår lite grann iallfall vad han har gjort mot mig. Han är ju trots allt vuxen och jag hoppas han har mognat lite sen vi gick i mellanstadiet.

Helt kan han inte förstå vilket helvete han tillförde mitt liv, hur illa han behandlade mig. Hans mamma tror säkert att hennes två söner var snälla och beskedliga. När sanningen är horribelt annorlunda. Min mobbares storebror var den som var jävlig mot min stora syster och då var det ju lägligt att han med stort H var jävlig mot mig, lillasystern.

Allt medans deras mamma inte förstod någonting vad som hände.

Idag har jag nästan skakat av mig känslan av det som var, men helt kan jag nog inte göra det.
Det är så rotat och jag blev så sårad i ungdomen av denna kille att jag kan nog aldrig repa mig helt från denna tid.
Jag skulle vilja bli helt fri, och jag har försökt förlåta killen men nej. Det går inte.

När jag ser honom så hejar jag inte, hejar han så kan jag göra det tillbaka men det är inget mer.

Jag vill gärna säga att det går över men det gör det inte för mig. Jag kanske är långsint, ja, så kanske det är men då får det vara så. Jag kan inte ändra på mig tyvärr. Jag har försökt.

Min tid som mobbad har tagit allt för hårt på mig.

Tom den sista dagen på gymnasiet kunde skitungen inte hålla käften.

Vi skulle gå ut genom ett av fönstren i skolan för att ta oss ut på taket. Det var ett stort fönster som var öppet, men han stod där framför fönstret brevid mig. Han tittade på fönstret och tittade på mig och så sa han, ” kommer du ut där?”

Det är väl ett fint minne från min studentdag.  Det visar hur jävla dum människan är egentligen.

kram

Jag älskar livet ändå

Tack för ditt stöd till Bris!

Namn: Lisa Hillman

Belopp: 100 kr

Du är en stjärna!

Du möjliggör att BRIS kan svara på telefon, mejl och chatt varje dag, kan bedriva stödgrupper för särskilt utsatta barn och arbeta för att se till att ansvariga politiker, makthavare och myndigheter ska ta sitt utlovade ansvar för barns rätt att må bra.

Din gåva till oss står i direkt relation till vår möjlighet att stötta barn och unga. Tillsammans tänder vi ett hopp för barn som far illa i jul!

 

Bris stjärna lyser för medmänsklighet.

I år säljer vi en blå julstjärna för alla ensamma barn i jul. Alla intäkter från stjärnan går till Bris. “Lilla Stjärna” kostar 199 kr. Vill du köpa stjärnan klicka här.

 

BRIS tackar för stödet

 


 

Aldrig Ensam armband hittar du här